Bull Run. en blogg om inbördeskriget

Inom reenactmentkretsar har Robert Lee Hodge de senaste åren blivit en förgrundsgestalt och kultpersonlighet. Han blev känd genom den fantastiska boken, Confederates in the Attic av Pulitzervinnaren Tony Horwitz. I boken, som Hodge pryder framsidan av, ger denna exotiska herre uttryck för sin egensinniga syn på reenactment och bevarandet av arvet från inbördeskriget.

Robert Lee Hodges tillhör en reenactmentgruppering som kallas "hard-cores". De uppträder endast i uniformer som söm för söm sytts för hand. De marcherar barfota som stora delar av sydstatsarmén gjorde i krigets slutskede. De svälter sig i veckor före sammankomster för att både se utmärglade ut men även uppleva hur marcher och strid känns då man inte ätit mer än korn och nötter.


Hodge (i mitten) med två kollegor ur Southern Gard. Så här såg sydstatsarmén
ut i krigets slutskede.

I boken Confederates from the Attic, får författaren Horwitz, följa med Hodges och hans Southern Gards på reenactment. Under denna börjar det regna på natten. Hodges lämnar armétältet för att sova i det kalla skyfallet. Han motiverar detta med att sydstatsarmén inte alltid kunde bistå sina soldater med tält och att de därför fick sova under bar himmel. Och nog är väl en väderbaserad förkylning "true".


Hodge iklädd kepi.

Hard-cores bojkottar många stora reenactments då stora mängder deltagare inte är autentiska uniformsmässigt men även för att de är överviktiga, röker moderna cigaretter och bär moderna arméboots istället för tidsenliga läderskor. Ja, i vissa fall kan uniformer som sytts med maskinsöm vara skäl nog att stämplas "FARB" hos Hard-coreutövarna. Enligt dem ska reenactment upplevas på allvar för att ha ett existensberättigande. Skarp ammunition undantaget.


Hodge med fru

Men Hodge och hans gelikar är inte bara fanatiska utövare av levande historia. De bidrar också aktivt för att skydda och bevara historisk mark. Han annordnar marcherar för att, genom deltagaravgifter och sponsorer, samla ihop pengar som de köper upp mark med. Mark där flera av de gamla slagen stod. Detta för att undvika att de exploateras och förstörs av lågpriskedjor, vägbyggen och snabbmatsrestauranger.

I marsnummret av 2008-års tidsskrift America´s Civil War återfinns en läsvärd artikel där Hodges förklarar hur viktiga reenactors är i bevarandet av historia och då främst den från den amerikanska inbördeskriget.


Marsnummret av America´s Civil War

Då en hel del text blir fackspråk i den här bloggen kommer här en liten förklaring på ett par av de termer jag använder eller kommer att använda.

Abatis: Ett försvarsverk med långa pikar tillverkat av träpålar.

Abatis framför befästning (orginalfoto)

Anaconda Plan: Strategi utarbetad av general Winfield Scott. Planen gick ut på att nordstatarna skulle ta atlantkusten och Mississippifloden och "kväva" sydstatarna likt en boaorm.

Samtida teckning av "The Anaconda Plan"

Approach: En attacklinje bestående av diken som grävdes för att ge skydd åt trupper som skulle anfalla en befästning.

Artilleri: Term för olika kanoner samt männen som skötte dem.

Nordstatsinfanteri (reenactment)

Bastion: En kilformad vinkel i ett försvarsverk, utformad för att försvararna skulle kunna beskjuta fienden även om de nådde muren.

Caisson: En tvåhjulig hästdragen vagn som transorterade ammunition till artilleriet.

Karbin: Ett kortare, lättare och mer lättanvänt gevär som främst användes av kavalleriet.

Nordstatskavallerist med karbin (orginalfoto)

Cartridegbox: En liten ask utformad för att kunna rymma 40 krutladdningar för infanterisoldaterna.

Kavalleri: Soldater som slogs från hästryggen. Beväpningen bestod av pistoler, värjor och karbiner. Användes för attack samt spaning.

Kontramarch: Användes för att kontra fiendens rörelser och gick ut på att man marcherade i samma riktning som motståndaren för att undvika flankanfall.

Coupe de Main: En plötslig, snabb attack som användes för att snabbt ta över fiendens position.

Fint: Gick ut på att man attackerade fienden med en mindre styrka från ett håll och sedan överraskade dem med huvudstyrkans anfall från annat håll. Denna taktik var en av Robert E. Lee´s favoriter.

Flank: Truppens sidor. Den mesta sårbara positionen som båda sidor lade stor möda på att försöka skydda.

Grapeshot: En kanonprojektil med flera små metallkulor som hölls samman av järnringar och plattor. Mycket effektiv mot trupper på kort avstånd.

Gerilla: Litet band med krigare. Slogs ofta med "hit and run"-taktik och var helt oberoende av reguljära arméförband. Då de inte sågs som soldater avrättades de nästan alltid vid tillfångatagande.

Haversack: En tygpåse som bars med en rem över högra axeln så att den hängde på vänster sida.Man bar ofta personliga ägodelar samt dagsransoner med mat i dom.

Infanteri: Fotsoldater utrustade med musköter.

Jessie Scout: Nordstatskavallerist som klätt i sydstatsuniform för att infiltrera gerillaband som Mosby´s Rangers.

Minié ball: Konformad kula som gav mycket svåra skador på den som träffades med sönderslitna leder och krossade ben. Armar och ben som träffats fick nästan alltid amputeras.

Gamla minié balls som grävts upp på slagfälten

Parole of Honour: Krigsfångar som frigavs om de lovade att inte bära vapen eller ansluta sig till sin armé igen förrän en fånge på motståndarsidan frigetts. Det ansågs svekfullt att ansluta sig före en fiende på motståndarsidan frigetts.

Partisan rangers: Sydstatskavalleri som fått i uppdrag att utföra gerillauppdrag bakom fiendens linjer i små trupper.

Picket: Utkiksposert som bestod av utkommenderade soldater som fick varna om fienden närmade sig.

Skedaddle: Slang för att fly från striden. Innebar hårda straff men var inte ovanligt.

Skirmish (skärmsytling): Lätt strid mellan ett fåtal män, ofta pickets.


Sydstatspickets får fiendekontakt (reenactment)

En av mina favorithistorier från inbördeskriget är en historia om medmänsklighet. Huvudpersonen i den kom att kallas "The Angel of Marye´s Heights" av båda sidor.

Richard Rowland Kirkland föddes 1843 i Flat Rock, South Carolina. Han tog som 18-åring värvning i Company E i 2nd South Carolina Volunteers men flyttade efter ett års tjänstgöring över till Company G där han befodrades till sergant.
I december 1862 var den unge serganten redan veteran efter deltagande i 1:st Manssas, Savage Station, Maryland Heights och Antietam.


Richard Rowland Kirkland innan mönstringen 1861

Under striden vid Fredericksburg. 13 december 1862 var Kirklands kompani ett av många som formerat bakom stenmuren vid Marye´s Heights. I skydd av den brösthöga muren nergjorde de kompani efter kompani av anfallande nordstatssoldater med ett hav av projektiler. Den blodiga striden fortsatte till nattmörkret la sig över slagfältet. Gryningsljuset dagen därpå avslöjade en fruktansvärd syn. Framför stenmuren låg 8000 nordstatssoldater som fallit på den djupfrysta marken. Av dessa var 7000 skadade som låg utan mat, vatten eller vård i den bitande decemberkylan. Soldaterna på båda sidor fick lyssna till de skadades skrik, gråt och böner om hjälp och vatten. Flera vittnesmål vittnar om en skadad nordstatssoldat som ropade "om mina vänner inte ger mig vatten kanske mina fiender kan ge mig det?". Ingen vågade dock hjälpa de skadade då de var rädda att dra på sig fientlig eld.

Efter ett par timmar fick den unge Kirkland nog. Han gick över till Martha Stevens hus där general Joseph Kershaw hade installerat sitt högkvarter. Han förklarade för generalen att han ville försöka hjälpa några av de sårade nordstatssoldaterna. Generalen försökte tala förstånd med honom. "Kirkland, don´t you know that you would get a bullet through your head the moment you stepped over the wall?" sa generalen. "Yes sir" svarade den unge mannen. "I know that, but if you will let me, I am willing to try it". Generalen kunde inte neka hans förfrågan och gav sitt tillstånd.

Kirkland samlade ihop så många vattenkantiner han kunde bära från sina kamrater och fyllde dom med vatten från en närbelägen källa. Han tog ett djupt andetag och hoppade över muren med vatten och varma kläder till de skadade. Kulorna ven runt honom men utan att träffa. När han kom fram till den närmaste soldaten tog han dennes huvud och la i sitt knä. Han gav honom vatten för att släcka törsten, la en ryggsäck under hans huvud och la slutligen en rock över honom så att han inte skulle frysa. Vid det här laget hade nordstatssoldaternas prickskyttar förstått vad Kirkland riskerade livet för och slutade skjuta. Nordstatslinjen nedanför bröt ut i ett hyllningsrop som följdes av ett från sydstatarna. Under 90 minuter iakttog båda sidor hur  Kirkland sakta rörde sig på slagfältet i sina försök att lindra plågorna hos fiendesoldaterna. Ensam kunde han inte göra mycket mer än att dela ut det vatten han hade med sig och ge den lilla tröst han kunde för att lindra lidandet för några på den liktäckta sluttningen. Han blev för denna gärning känd som "Ängeln vid Marye´s Heights".


Kirkland ger vatten till en nordstatssoldat

Kirkland dödades 9 månader senare vid Chickamauga och hans sista ord ska ha varit "Tell my pa, I did right". Hans kropp fördes hem till South Carolina och begravdes i en enkel grav. Hans kropp flyttades 1909 till Quaker Cemetary. 1965 restes en staty av Kirkland, skulpterad av Felix DeWeldon, framför stenmuren i Fredericksburg. En hyllning för medmänsklighet under de mest omänskliga förhållanden. Richard Rowland Kirkland blev 20 år.
 

Statyn över Kirklands minne.

När inbördeskriget började ställdes inte bara gamla vänner mot varandra utan även landsmän från andra delar av världen. Irländare mot irländare, judar mot judar, italienare mot italienare och svenskar mot svenskar. Den enda emigrantgrupp som inte delades upp i två sidor var tyskarna. De var uteslutande lojala mot unionen och endast ett hundratal tog värvning i sydstatarnas arméer.


Irländare i Nordstatsarmén. 3rd Regt. Irish Brigade

Många gånger blev de olika nationaliteterna indelade i egna kompanier med sina egna flaggor och standarer. Nordstatsregementet 15th Wisconsin Infantry kallades för "The Scadinavian Regiment" då den nästan uteslutande bestod av svenskar, danskar och norrmän.
Deras kompanisignum var: "For Gud og vort land".

Sydstatsarmén hade de skandinaviska regementerna "Scandinavian Guards of New Orleans" samt Company H, "Dahlgren Rifles" i 7th Mississippi Infantry. Här nedanför redovisas några emigrantgruppers deltagande under inbördeskriget.

Irländare:

Nord:150.000-170.000

Syd: 40.000

Tyskar:

Nord: 516.000

Syd: ?

Skandinaver:

Nord: 20.000 varav 4000 svenskar

Syd: 1000

Italienare:

Nord: 7000

Syd: 850

Judar:

Nord: 7000

Syd: 3000

Spanjorer:

Nord: 1000

Syd: 2250

Polacker:

Nord: 7000

I nordstatsarmen förekom även ett hundratal ungrare, portugiser, kineser och indier samt stora grupper fransmän, kanadensare och britter.



Irländare i sydstatsarmén

När man ser gamla bilder från inbördeskrigets slagfält, som den här nedanför, ser man att många lik ligger med uppknäppta uniformer eller bitvis neddragna byxor. En del menar att liken blev plundrade på sina ägodelar. Trots att plundring förekom var anledningen ofta en annan. Så här skrev Frank Wilkeson, 11th Battery of New York Light Artillery, i sin dagbok som sedan publicerades under titeln "Turned Inside Out: Recollections of a Private Soldier".

"Skadade soldater slet nästan alltid av sig plagget som omgav skadan för att kunna bilda sig en uppfattning om den. Många av dem lyste upp och log när de såg att de inte var allvarligt skadade och kunde få åka hem ett par månader. Andra kastade en snabb blick, bleknade och sjönk ihop som av ett slag då de insåg att de var dödligt sårade. Manskapet brukade kunna förutspå rätt utgång på alla skador de såg. De hade sett hundratals soldater skadas och visste vilken typ av skottskador som hade dödlig utgång. När chocken efter den hemska upptäckten hade lagt sig var det inte ovanligt att den döende samlade sig och dog på ett värdigt sätt."


Döda nordstatare vid Gettysburg 1863

Det har sedan D. W Griffiths "The Birth of a Nation" 1915 gjorts en uppsjö filmer som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Här har jag recenserat ett par av dom för er. Då en riktigt filmrecensent skulle basera sitt personliga omdöme på dramaturgi, skådespeleri och regi har jag som civil war-entusiast också bedömt filmerna efter autensiteten kring inbördeskrigstemat. Många av dom här filmerna skulle med stor sannorlikhet tråka ut majoriteten som inte har ett intresse av inbördeskriget så därför är de här recensionerna helt och hållet tillägnade er som är det.

Birth of a Nation 1915
  

Wicked Spring (2002)

Filmen utspelar sig under det slag som kommit att kallas "The Wilderness campagin" som ägde rum 5-6 maj 1864. Tre syd- och tre nodstatssoldater kommer ifrån sina enheter efter en blodig strid i Virginias tätbevuxna skogar. De möts, ovetande om varandras tillhörighet, i nattens mörker och slår läger tillsammans. När det ljusnar hinner kriget ikapp de vilsna soldaterna.

Filmen är inspelad av indiependentbolaget Lion Heart Film Works. Det märks att regissören och tillika manusförfattaren Kevin R. Hershberger är en stor civil war-entusiast. Han har gjort ett mycket gott, om inte det bästa hittills i filmväg, arbete med att skapa en auntentisk känsla där karaktärerna bla är baserade på gamla tintypesbilder. Skådespeleriet är genomgående skickligt och framförallt Terry Jernigan utmärker sig i sin fenomenalt skickliga tolkning av den obehagliga och ständigt tobakstuggande Hogg. Jag tycker att det är befriande att se en civil warfilm som handlar om de båda sidornas soldater och inte generalerna och jag har länge efterlyst en sådan film då de tyvärr tillhör undantagen. Det märks, både på gott och ont, att Wicked Spring är en indipendentfilm då den flera gånger lämnar den klassiska dramaturgin för regissörens egenkomponerade berättargrepp. Tyvärr dränks många gånger skådespelarnas, i mitt tycke, lågmälda dialog av muskötsalvor och briserande granater. Om det beror på min importerade DVD-utgåva eller på själva ljudmixen vet jag inte. Jag hade också hoppas på lite extramaterial fastän behind the scenesfilmen har släppts som en separat DVD-utgåva. Jag förstår att små indiebolag behöver tjäna pengar men att inte skicka med något extramaterial är rent av oförskämt. Wicked Spring vinner dock en klar promenadseger när de 102 minuterna är tillända. Jag ser redan fram emot att få ladda DVD-spelaren med deras andra civil warfilm "No Retreat from Destiny".

Nordstatsinfanteri i Wicked Spring
  

Gettysburg (1994)

Vid den lilla hålan Gettysburg i Pennsylvania möttes den 1 juli 1863 enheter av nordstatskavalleri och sydstatsinfaneri i en mindre skärmytsling. Bakom sig hade de båda kombattanterna större arméenheter på väg till undsättning och det som började som ett mindre gruff utvecklades snabbt till det största och blodigaste slaget under inbördeskriget. När striderna avslutades tre dagar senare hade 51.000 man mist sina liv och den demoraliserade nordstatsarmén hade vunnit sin första stora seger. Filmen Gettysburg handlar om slaget, från de första skälvande minuterna i den olidliga julivärmen fram till sydstatarnas inledande reträtt från slagfältet tre dagar senare. Filmen är baserad på boken The Killer Angels av Michael Shaara, och precis som i boken får man man i filmatiseringen följa ett antal personer på de båda sidorna, allt från spanare och befälhavare till underofficerarna i 20:e Main. Filmen är mycket välgjord och regissören Ronald F. Maxwell har fått hjälp av 5000 reenactors som fyller upp de kolliderande stridslinjerna. Tyvärr blir vissa partier av den 244 minuter långa filmen tempodödare då officerare i lösskägg sitter och filosoferar över krigets hemskheter och sina inre övertygelser i lägerbrasornas kopparfärgade sken. Det är striden i sig som är filmens nerv och ryggrad. Jag tror heller inte att det hade skadat att porträttera några av de män utan grader eller stjärnor som slogs ute på vetefälten. Varför valde de att ta värvning och slåss och vilken övertygelse fick dem att stå upprätt framför rykande muskötmynningar? Joseph Faqua gör en av filmhistoriens mest porträttlika, ja för att inte säga autentiska visuella gestaltningar då han spelar kavallerigeneralen J. E. B Stuart. De är så lika varandra så att han hade kunnat stå modell om Madam Tussauds beslutat göra en vaxdocka av den legendariska generalen. Extra poäng till castingansvarige.

Chamberlain (Jeff Bridges) i täten för 20th Maine
 

Gods and Generals (2003)

Filmen handlar om den mytomspunne sydstatsgeneralen Thomas "Stonewall Jacksons tid från strax innan inbördeskrigets början fram till dess att han av misstag, sköts till döds av sina egna styrkor 1863. En förlust som sydstatsarmén aldrig kunde ersätta. Det är ett excellent porträtt som gestaltas av Stephen Lang, som förövrigt spelade George Pickett i Gettysburg. Jeff Daniels, 9 år äldre och ett par kilo tyngre, spelar samma roll som i Gettysburg och står nästan helt ensam för porträtterandet av nordstatssidan. Manusförfattaren Ronald F. Maxwell har adopterat författaren till boken med samma namns syn på en president (Abraham Lincoln) som la mer vikt på att försöka krossa sydstaternas konfederation, snarare än att hålla ihop unionen och överbrygga de olikheter som fanns (och fortfarande finns). Stridsscenerna, det finns många, är välgjorda trots de vykortsvackra vyerna och den bombastiska musiken.

En minnesvärd stridsscen är när den irländska bataljonen i sydstatsarmén slår den irländska bataljonen i nordstatsarmén vid Marye´s Heights ovanför Fredricksburg och hur de hyllar sina fallna landsmän med gaeliska rop när de blåser till reträtt. Robert Duvall gör i mitt tycke, ett mycket bättre porträtt av General Lee, än det som Martin Sheen gjorde i Gettysburg. En mycket bra film som rekomenderas till alla civil war-entusiaster.

Glory (1989)

Den verklighetsbaserade filmen handlar om Robert G. Shaw som 1863 frivilligt åtar sig att träna och leda ett av de första färgade kompanierna med före detta slavar i strid. Unge Shaw får kämpa mot officerskollegornas fördomar och för att ge sina rekryter ett människovärde som de berövats sedan barnsben. Filmen är mycket bra med briljanta personporträtt av både Denzel Washington och Morgan Freeman. Scenen där Washingtons rollfigur Trip för en mindre överträdelse får slita spö på sin, sedan slavtiden redan sargade rygg, är svår att värja sig ifrån. Filmen är baserad på de brev som Shaw skickade hem till sin familj under tjänstgöringstiden. Filmskaparna har gjort ett mycket bra jobb när man återskapat 1860-talets USA. Den enda lilla kritik jag har att komma med är att stridsscenerna är aningen lama ut.

Filmen belönades med tre Oscarsstatyetter, bla för bästa biroll  (Denzel Washington).
Trivia - den hårdföre irländska officeren som drillar manskapet i lera och regn var i verkligheten en svensk sergant.

The Blue and the Grey (1982)

TV-serie som i Sverige fick namnet "Bittert Krig" då den visades på det tidiga 80-talet. The Blue and the Grey handlar om tiden före och under inbördeskriget, sett genom konstnären John Geysers ögon. Serien är  ett trevligt matinéepos som i DVD-formatet är nästan 5 timmar lång. Serien har med sina 26 år, åldrats en hel del och det blir lite "Lilla huset på prärien" emellanåt. Manusförfattarna Bruce Catton och Iaan McLellan Hunter har försökt att klämma in så mycket som möjligt i handlingen och föga trovärdigt lyckas huvudpersonen John Geyser närvara på varenda historisk milstolpe före och under konflikten. Man har även, för att vara alla tillags, även kryddat serien med kärlekshistorier, humoristiska sidekicks och en skrattretande mordhistoria där en galen sydstatsofficer klyver skallarna på fiendesoldaterna och hänger upp dom i träd. Stridsscenerna är ofrivilligt komiska och stundtals även skådespeleriet.  Men allt är filmat med glimten i ögat och som ett klassiskt matinéäventyr är serien en fullträff. Legenden Gregory Peck spelar Abraham Lincoln och Stacy Keach, känd som fängelsedirektören Henry Pope i Prison Break, spelar här en heltuff 1800-tals Magnum som häller whisky i huggsår, drar snabbare än Lucky Luke och avvärjer sabotage och mordförsök på löpande band. Kult!

Andersonville (1996)

TV-film som handlar om en grupp nordstatssoldater med Joshia Day i spetsen som tillfångatas och förs till det ökända fånglägret i Andersonville där kampen för överlevnad börjar redan vid portarna.

Sedan blir det en vanlig fängelsefilm fast i inbördeskrigsmiljö och utan den klassiska "tappa tvålen i duschenscenen". I Andersonville får man bara duscha när det regnar.

Andersonville är mycket välgjord och inspelningsteamet har byggt upp stora delar av det ökända lägret som plågade livet ur 13.000 fångar mellan 1864 - 1865. Man har även varit nogrann i sina studier och många av de händelser som man återfinner i filmen hände även i verkligheten. Vad filmen lider av är brist på dramaturgi. Handlingen blir snabbt lika urvattnad som lägersoppan och när jag, efter den rättvisa uppgörelsen med lägermobbarna, tror att filmen ska ta slut brassar manusförfattaren David W. Rintels på med ännu mer "det är jättejobbigt att sitta i fångläger" och avslutar filmen 40 minuter för sent med att si och så många dog i fångenskapen. Bara värd att rekommendera de sanna civil war entusiasterna.  Extra plus för Jan Triskas porträtt av den korta och rabiata lägerkommendanten Henry Wirz - lysande och, till utseendet, väldigt lik sin historiska förlaga. William H. Macy (Fargo, Boogie Nights) gör en liten roll som den präktiga Colonel Chandler.

Cold Mountain (2003)

Filmen bygger på Charles Fraziers roman med samma namn och handlar om Inman (Jude Law) som, efter att ha sårats, deserterar och ger sig av på en farlig resa mot sin hembygd Cold Mountain i North Carolina. Anledningen till att Ingman väljer desertering före självmord på slagfältet är kärleken till den kvinna han mötte strax innan han tog värvning. Ada (Nicole Kidman). Personligen anser jag att Cold Mountain, vid sidan om Wicked Spring, är en av de bästa filmer som gjorts om inbördeskriget. Filmen lyckas, på ett stilsäkert sätt, fånga den desperation och krigströtthet som rådde i södern runt 1864. Det inledande slaget vid Petersburg är den i särklass blodigaste  inbördeskrigsskildringen jag sett på film och sätter sig på näthinnorna ett bra tag efteråt. Enligt historikerna och författarna Richard W. Peuser och Trevor K. Plante ska Inman ha funnits på riktigt. Han skadades, som i filmen, i det slag utanför Petersburg som kom att kallas "the battle of the crater" och deserterade från fältsjukhuset i Raleigh kort därefter. Ethan Suplee som spelar Earls brorsa Randy i "My name is Earl" gör ett träffsäkett porträtt som efterbliven sydstatsdesertör och musiker i en minnesvärd biroll.

  Skyttegravarna utanför Petersburg - Cold Mountain

Ride with the Devil

Ang Lees film handlar om de båda barndomsvännerna Jack Roedel (Tobey Maguire) och Jack Bull Chiles (Skeet Ulrich) som efter en Jayhawkerattack på Jack Bulls föräldrahem går med i sydstatsmilisen Bushwackers där de deltar i blodiga attacker mot sina unionsvänliga antagonister. Då Jack Roedel är av tysk börd och de flesta tyska emigranter är unionsvänliga, betraktas han med misstänksamhet av andra milismännen. Ang Lee har gjort sin läxa mycket väl när han återskapat de autentiska miljöerna ner till varenda kostymsöm och vattenflaska. Tyvärr har han dock varit aningen tillbakadragen då han visualiserat massakern i Lawrence som känns lika farlig som en knallpulverduell på High Chaparall. Jonathan Rhys Meyers som spelar den blodtörstiga psykopaten Pitt Mackeson är lysande och kontrar den urtråkige Tobey Maguire väl.

Andra filmer som utspelar sig under eller kring det amerikanska inbördeskriget;

- Birth of a Nation (1915)

- The General (1927)

- Borta med Vinden (1939) Sorry att jag inte recenserade den Catta.

- Drums in the Deep South (1951)

- Friendly Persuasion (1956)
- The Horse Soldiers (1959)
- Shenandoah (1965)
- Den Gode, den Onde, den Fule (1966)
- The Red Badge of Courage (1956 och 1974)
- North and South (1985)

- Dansar med Vargar (1990)

- Across Five Aprils (1990)

- Class of `61(1993)
- Sommersby (1993)

- Gangs of New York (2002)

- Dead Birds (2004)

- The Colt (2005)

Källa: The Civil War Society´s "Encyclopedia of the Civil War"

Om man tittar på gamla foton från ibördeskriget, målningar eller reenactments kan man ibland se soldater med uniformer som snarare verkar komma från något orientaliskt land än från det viktorianska 1860-talet. Stora röda eller ljusblå arabiska pantalonger, röda fezhattar med gul svans, ibland med lindad turban, samt korta, tighta blå eller grå jackor med röda broderier. Dessa uniformer kallas zouaveuniformer och soldaterna som bär dom kallas Zouaver.

114th Pennsylvania i Petersburg 1864

Zouaver sågs första gången under den franska erövringen av Algeriet runt 1831 där de värvades från Berberstammen Zouaoua (eller Zwâwa). Zouaverna blev en form av elittrupp i den franska afrikakåren. Mycket av militärmodet under inbördeskriget, bland annat den klassiska kepikepsen var influerade av den franska arméns uniformer. Både nord- och sydstatarna adopterade även den franska zouaveuniformen.


Zouave reenactors under inspelningen av Gods and Generals

De mest kända, och framstående zouavekompanierna under inbördeskriget kom att bli 5^th New York Volunteer Infantry "Duryee´s Zouaves" (efter sin första överste Abram Duryee) samt 11th New York Volonteer Infantry "Fire Zouaves" som överste Elmer E. Ellsworth ledde fram till sin död 1861. Regementet blev kraftigt åtgågna efter första slaget vid Bull Run där de fick utgöra flank för den retirerande Potomacarmén. 5th New York ansågs vara en av elitenheterna i Potomacarmén. Under andra slaget vid Bull Run höll 5th New York tillsammans med 10th New York "National Zouaves" stånd mot ett flankanfall av James Longstreets kårer under tio kritiska minuter innan de blev övermanande. 5th New York led de största förlusterna under kortast tidsrymd under hela inbördeskriget. Av 525 män dödades 120 och skadades 330 under mindre än 10 minuter.


5^th New York Volunteer Infantry "Duryee´s Zouaves"  under slaget vid Bull Run

Från 1863 och framåt, belönades norstatsregementen som utfört "exceptionellt uppförande på slagfältet" med zouaveuniformer.  Sydstatarnas främsta zouavekompani var 1st Louisiana Special Battalion som även kallades "Wheat´s Tiger Zouaves".Till skillnad från zouaverregementerna från norr hade de svart-vitrandiga pantalonger istället för röda eller ljusblå. Wheat´s Tiger Zouaves bestod mest av irländska emmigranter och utmärkte sig under striden vid 1st Manassas (sydstatarnas benämning på Bull Run) i juli 1861. De leddes av den resoluta och hårde majoren Roberdeau Wheat.


Konfederade "Wheat´s Tiger Zouaves"

Då jag kommer att skriva en hel del om reenactment i min blogg tänkte jag förklara vad detta är för de som inte känner till begreppet sedan tidigare.

Reenactment
Ett reenactment är ett försök att återskapa en historisk händelse genom att delta i den med tidsenliga kläder, utrustning, uppförande etc. Reenactmentkategorier kan sträcka sig från romare och kelter till 2:a världskriget och samurajdynastierna i Japan. I Sverige är tex. "landsknecht reenatcment" populärt.
American civil war reenactment är alltså att återskapa ett speciellt slag eller händelse med anknytning till det amerikanska inbördeskriget.

Historik
Civil War reenactment tog form mellan 1961-1965 under minnesdagar för speciella händelser från inbördeskriget.
Privatpersoner började klä ut sig i uniformer från kriget och spelade ett slags levande teater på minnesplatser från olika slag.
Till en början drog dessa event stor publik. Fenomenet dog dock ut på slutet av 60-talet när publiken inte längre fann dessa "skådespel" intressanta.

Reenactment renässans
I mitten av 80-talet började dock en annan form av reenactment ta form. Man samlades inte längre för att spela upp händelser för publik utan samlades istället för att komma bort från vardagen en stund. Lite som dagens lajvande.

Reenactment har växt lavinartat de senaste 15 åren. Utövarna, oftast i åldrarna 8 till 64, är entusiaster som är villiga att lägga tid, resurser och pengar på att återskapa allt ner till minsta detalj. Man kan tillockmed gå på kurser där man får lära sig hur man klädde sig, lagade mat, och levde under denna turbulenta tid.

De flesta reenactment-sammankomster har mellan 100-1000 medverkande som antingen porträtterar nord- eller sydstatsinfanteri, kavalleri eller artilleri.
1998 samlades över 41.000 reenactors i Gettysburg för att under tre dagar återskapa det blodiga slaget.

Vapen
I civil war reenactment använder man riktiga springfield- och enflieldmusköter som man avfyrar mot varandra med en krutsats utan kula.
Artilleriet använder även de riktiga kanoner av olika typer som de avfyrar med korrekta krutladdningar.

Utövarna
Varför re-enactors väljer denna hobby varierar självklart. Vissa vill återuppleva historien från denna tid och andra bara för att komma bort från
den "grå vardagen" ett par dagar. De flesta gör det också för de sociala sammankomsterna där man får umgås med likasinnade.

54th Massachussets regiment reenactors

Olika typer av reenactors

Det finns tre olika typer av reenactors.

Farbs
Farbs är de som lägger ner lite tid och pengar för att få autentiska uniformer, tillbehör och även tidsenligt uppförande. Blå jeans, tennisskor och
lite mindre tidsenliga jackor syns i deras led. En del av dem bär enklare, massproducerade uniformer som är inköpta för en billig slant i någon postorderkatalog.

Authentic/progressives
Dessa försöker låterskapa tidseran till fullo och bär autentiska uniformer, material, tillbehör och tränas också för att kunna agera som en soldat gjorde under denna tid. Dom försöker ständigt öka kunskapen och kunnandet från denna tid. Denna grupp av reenactors är den största.

Hard-cores
Denna kategori är raka motsatsen till farbs. De kallas ironiskt för "stygnräknare" då de tar sin hobby till de lite extremare gränserna. Vissa hars-cores vägrar delta i reenactmentslag då de inte kan avfyra skarpa vapen och uppleva skadorna av dessa. Deras återskapande blir därför inte "äkta".
De kan gå på svältdiet veckor innan en reenactmentkampanj för att vara undernärda likt sydstatarna i Stonewall Jacksons fotkavalleri.
I boken Confederate in the Attic nämns det att vissa Hard-cores urinerar på uniformsknappar för att få dem att se gamla ut. Lite ironiskt då soldaterna på 1860-talet nya knappar och inte antika.
Under större sammankomster brukar Hard-cores undvika Farbs för att de anser dem förstöra stämningen.

Idag finns det 4 olika former av reenactment.

1. Levande historia. Denna form är uteslutande skapad för bildning inför publik. De har som syfte att porträttera livet avden vanlige inbördeskrigssoldaten. Ofta sker på muséer eller på skolor.

2. Mässor och parader. Denna form används ofta inför lite större publik och som ovan för att visa hur man levde under denna tid.

3. Taktiska slag. Dessa är inte öppna för publik. Taktiska slag utspelar sig som riktiga slag där båda sidor jobbar med strategier för att besegra motståndaren. Då det inte finns något manus, tenderar striderna att fortlöpa så som riktiga strider gjorde.

4. Författade slag. dessa utspelas ofta på stället där det riktiga slaget utspelades eller i ett område som påminner om orginalet. Slagen har ett manus och kompanier och regementen agerar så som dom gjorde under det riktiga slaget.

Nordstats-reenactors

Civil War reenactment i Sverige

I Sverige finns sydstatstruppen The Forsberg brigade. En brigad som fanns på riktigt och kommenderades av den svenska översten Augustus L. Forsberg. Brigaden ingick i 51st Virginia Infantry Regiment och hade en mängd soldater som antingen var födda i skandinavien eller hade skandinavisk härkomst.
Dagens reenactmentgrupp The Forsberg brigade annordnar civil war reenactments i Sverige och har även deltagit i större sammankomster i både USA och England.

För information om The Forsberg brigade, maila [email protected]